Survival of the Fit

Har inte alls legat på latsidan men eftersom jag knappt uppdaterade min andra blogg så sket jag fullständigt i denna. Fokuserade på att hänga med min fantastiskt härliga Karin istället.

 

Vi har hikeat, löpt, tränat på utegym, kört hemmagym, stand up-paddlat, surfat och gått allmänt mycket. Jag skulle säga att det är fruktansvärt härlig och ibland omedveten träning. Jag älskar att känna mig hurtig. Jag och Karin pratade en del om varför man tränar. En del fokuserar mer på det yttre och andra på det inre. 

 

Vad min hjärna säger och vad mitt hjärta säger kan ibland gå åt två helt olika håll. Jag försöker dock att vara medveten och fokusera på verkligheten och känslan. Men man kan inte frångå det faktum att vi har en del ideal som finns och de "krav" som samhället ställer på "duktiga tjejer". Jag är inte emot att man tränar för att exempelvis kunna skriva en status på FB där det står "Härligt med ett 2-hsgympass" eller något liknande. Jag förstår det. Vissa behöver mer bekräftelse, eller ska man kanske säga pepp? Jag tror ärligt talat att det finns olika anledningar och avsikter med allt. En del personer tror jag tränar på bättre när de vet att andra kan "observera" och anmärka på hur ofta eller mycket man tränar. Och de "mår" bättre av det. Jag vet ju själv att det kan vara en pepp (eller nej det ÄR en pepp) att träna med någon. Varför är det så? Jag tror ofta att det handlar om min tävlingsinstinkt. Jag börjar tävla och vill genast prestera mer. Men kan det inte ligga lite i att man vill visa den andra vad man klarar av också? Ungefär som man känner på FB (även fast då kan väldigt många fler ta del av aktiviteten). Man vill visa att man är duktig. Att man hinner och att man är bra. Det är konstant en strävan över att vara bra. Eller rättare sagt bäst. Är det fel då? Om det är fel, är det då det pga att vi som svenskar anser att lagom är bäst? Ingen får vara bättre än den andra.

 

Varför får man inte skylta och visa upp sig? Jag vet många som blir så irriterade på jag-är-så-duktig-uppdateringar. Men varför blir man det? För att man känner sig dålig eller för att man inte gillar att andra behöver bekräftelse? Varför bryr man sig? 

 

Jag känner att jag verkligen kom från det ämne som jag egentligen tänkte skriva om. Men det är intressant att fundera på. Om något får någon att bli bättre på att träna/vara "duktig"/aktivera sig, varför är det då så fel? Det är väl bra för den personen att den har hittat ett sätt att få motivation. Sen tycker jag väl att den bästa motivationen kommer inifrån och från ens egen självkänsla att göra något roligt och bra. Men det är fan inte lätt alla gånger.

 

Det jag egentligen tänkte skriva om var att långt bak i huvudet finns en liten liten förhoppning om att: "Om jag tränar hårt och mycket så blir jag snyggare". För det känns som det man har lärt sig sen man var liten. Jag vet inte. Jag kommer ihåg när jag var yngre. Det enda jag tänkte på var: "Om jag blir smal så blir jag lycklig". Det tänkte jag jätteofta. Jag känner att jag har kommit så långt bort från det om man ser till dagens läge. Men någonstans i bakhuvudet ligger det kvar. Och irriterar mig något fruktansvärt.

 

Andra motivationer ger mig mer drivkraft just nu. Som exempelvis att vara stark, känna spänsten i mina steg när jag går, känslan av att klara allt, se min kropp som ett verktyg och testa den på en massa olika sätt, känna mig fast och i kontroll. Alltså vara medveten om varenda muskelryckning och känna makten i detta. Allt detta får mig att må bra. Jag tror att bra kost, träning osv ger bättre immunförsvar, bättre motgångshantering, bättre psyke och motivation och helt enkelt gör mig gladare i vardagen. Jag har inga vetenskapliga artiklar på detta eller bevis (även fast jag vet att det till viss del stämmer). Men eftersom jag tror det, så känns det som att det slår in. Jag tror på tankens kraft också. Om jag verkligen tror på någonting så är det mycket lättare för mig att göra det till verklighet. Och medan jag har alla dessa åsikter så kan ändå - när motivationen är låg, det krypa in en liten önskan om att bli snyggare så att jag blir lycklig. Jag vill totalt förkasta det. Men det finns där. De gångerna försöker jag verkligen ta ett steg tillbaka och se objektivt på saken. Men det är inte lätt. 

 

Jag tror många jobbar med detta varje dag. Med sig själv, sitt humör, sin motivation och sin syn på sig själv. Det enda man kan göra tror jag, är att acceptera dessa svårigheter, hantera dem allt eftersom och bara njuta och köra hårt så länge det går bra. Ingen är perfekt. Men strävan efter perfektion är konstant i allas tankar. I alla fall i min. Ganska ofta. 

 

Medvetenhet is the key! Tror jag.